Frågan har debatterats ad infinitum, och jag ämnar härmed att redogöra för saken in extenso. Tillåt mig påpeka att det är en självevident detaljfråga, men att knappast någon mer än jag förstår sig på hur man ska tackla den. Rätten att äga vapen härleds ur rätten till självförsvar. Man kan inte hänvisa till äganderätten, eftersom ägande – för att vara moraliskt – måste vara motiverat, och onus probandi ligger på den som hävdar sitt ägande över ett föremål. Om det inte fanns något att försvara sig mot så skulle vapen vara omoraliskt, helt enkelt för att Rand aldrig ägde ett vapen. Däremot förklarade hon undantaget jag nu berättar om.

Jag blir bestört när folk hävdar (som något slags reductio ad absurdum) att gemene man borde få äga kärnvapen. Ett kärnvapen kan man inte försvara sig med! Märk väl att utgångspunkten är att alla vapen är att betrakta som omoraliska, men att intuitionen av att man kanske kommer att bli hotad gör att man borde få äga vapen.

Det enda produktiva man skulle kunna ha en atombomb till är den erotiska njutning man får ut av att titta på bilder som den nedanför. Se bara vilken kraft den slår ned med; en tydlig metafor till det manliga könsorganet och kvinnans (undantaget Rands) sårbarhet gentemot mannens av naturen givna intellektuella och fysiska överlägsenhet. Bilden frestar och förför; man får lust att med våld ta sin kvinna och dominera och förnedra henne.

Bilden är en värdig representant för äkta konst (till skillnad från den stora massan konst som produceras idag, som är så abstrakt att det lämnar envar att tänka istället för att instruera hur man med moral uppför ett värdigt liv) och jag skulle mycket väl kunna tänka mig att placera den i sovrummet i min tvåa.